Skoberoende

hej,. igen.. det var ett tag sen.. vet inte hur jag ska börja det här inlägget, det känns som att jag har missat att skriva om typ halva mitt liv? Visserligen skrev jag i januari tror jag bestämt att det var, när Fanny precis hade gått bort. Ingenting är väl riktigt bra nu för tiden, men jag skattar mig lycklig för att jag har riktiga vänner, som bryr sig mycket om mig. För utan er, skulle jag inte klara mig många sekunder. Jag hatar att vara ensam, jag hatar att lyssna på deprimerande musik för att det får mig att tänka på skiten. Men ändå gör jag det, typ hela tiden, jag förstår inte varför, och det gör väl egentligen inte någon annan heller. Men det är väl när man är själv som man låter allt komma ut liksom, alla känslor man har uttrycker man i musiken då man inte längre är stark nog att använda ord. Jag mår väl egentligen bra fysiskt, även om jag lider av trött-sjuka och skulle kunna sova bort resten av mitt liv. Psykiskt, ja det är väl helt okej. Borde väl egentligen inte klaga, trots att det är precis vad människan är byggd till. Att bara klaga hela tiden, känns som att man inte tjänar någonting alls på det, ändå gör man det så fort man har möjlighet. Tror man att det ska finnas någon annan som förändrar ens situation? För tyvärr, låt mig då informera dig om det inte gör det, för det är du själv som trasslar dig ur dem situationer du själv sätter dig i. Att försöka leva ärligt och vara alla till lags, är väl ett problem i sig, ingen är perfekt, och den dagen ordet perfekt kommer upp på tapeten som en verklighet, den dagen.. Blir jag rädd.